Efter en fantastisk vecka i Spanien var det helt plötsligt sista kvällen och resan hemåt närmade sig. Detta firade vi juniorer med att spela UNO och galenpanna samtidigt som fjunisarna åt en nyttig middag i form av okokade makaroner och nutella. Efter en kort natt ringde väckarklockorna vid två på morgonen, och det var dags att släpa ut väskorna till bilarna för avfärd mot flygplatsen. Sagt och gjort, halv tre kom vi iväg i mörkret. Efter 2.5 h och ett antal cdskivor senare kom vi fram till Malagas flygplats, trötta och något hungriga. Efter att vi hittat en tavla med avgångstider kunde vi konstatera att planet inte var försenat, phu. Vid incheckningen fick alla som skulle åka via Madrid kryptiska frågor om fönster och gångar, vilket senare visade sig vara platserna på planet. Barcelonafararna däremot hade smart nog bett om att få platser bredvid varandra, vilket vi som for till Madrid inte riktigt tänkt på.
När vi suttit och varit sociala vid gaten x antal minuter var det dags för boarding, och tidsmässigt var allt i sin ordning till vår stora lycka! Planet höll tiden helt och vi landade i Madrid på utsatt tid. I gott mod lämnade vi planet för att inhandla frukost, nu utan att tappa bort oss på flygplatsen. Efter frukosten satte vi oss och tittade på vår andra soluppgång någonsin på Madrids flygplats. Lagom trötta och uttråkade hittade alla på olika saker; Elin och Elisabeth sprang runt i affärer, Oskar, Hilda och Fredrik försökte lära sig att kupera en kortlek och vi andra fascinerades av flygplatsens färger om jag inte minns fel. När det närmade sig boarding lyckades vi lista ut vilken gate vi skulle till och vart den låg. När vi tagit oss hela vägen dit såg vi det – planet var försenat. Visserligen bara med 10 minuter, men ändå. När humöret sjunkit ytterligare fick vi leta nya sysselsättningar, som att samla mynt och handla vatten i olika maskiner.
När det äntligen var dags att gå ombord på flyget kände vi oss återigen inte slitna nog för att hetsköa med en bunt spanjorer, utan satt kvar och tittade på den milslånga kön ett bra tag. När vi till slut kom ombord fick vi nästa chock: alla satt helt utspridda i hela flyget. Turligt nog visade det sig att Fredrik fått en egen rad, och där spelades diverse partier UNO under resans gång. När fyra timmar gått landade vi på Arlanda för att snabbt spatsera iväg mot väskbandet. Väl där satte Oskars tävlingsinstinkt igång och det blev nu en kamp om vems väska som skulle komma fram på bandet först. Till Oskars stora besvikelse blev det inte hans, utan min. När vi fått tag i våra väskor och fortsatte genom Arlanda träffade vi på en mottagskommité som bestod av bland annat Martin och Robban, som återigen flugit med Spanair och kommit fram före oss. Att Iberia skulle vara ett punktligt företag håller vi nog inte riktigt med om efter den här resan... Lättade men något ledsna över att vara hemma trotsade vi därefter kylan och begav oss hemåt.
/Hedvig
SPANIENLÄGRET - DEL TRE av Oskar Sjöberg
Här följer den trejde delen av den nervkittlande följetången om Spanienlägret -10, scrollar du ner kan du läsa dem två tidigare delarna samt se lite bilder. Kolla även in kartorna i den digitala kartpärmen!
När ni senast lämnade gänget hade vi ÄNTLIGEN lyckats ta oss fram till vårt nya boende (så kändes det ialla fall i min och anders bil, vi hade nämligen endast lyckats få i oss några morötter på ett antal timmar efter våran 12km långa bana). Denna gången fick vi 3 stugor med plats för 4 personer i varje. Uppdelningen var enkelt:
Stuga 1: Mig själv + Talanggänget a.k.a. Fjunisgänget med Martin, Jocke och Freddan. Uppkomsten av namnet talanggänget kom av att grabbarna tyckte dem hade sån våldsam talang att dem inte behövde träna! Sen gjorde dem en jämförelse till självaste Thomas Aalsgaard... Vi andra tyckte fjunisgänget var en mer reel bild av läget :)
Stuga 2: Järngänget med Lisa, Hilda, Elisabeth och Hedvig. Uppkomsten av järngänget skulle komma bilda våldsamma diskussioner under lägret, något som vi kommer till senare!
Stuga 3: Seniorgänget med Robban, Anders, Elin och Elin.
Måste erkänna att jag kände att jag saknade lite gängtillhörlighet under lägret...
Kvällarna fortsatte med UNO spelande och OS på tv, men på nåt sätt var det inte samma sak med dem spanjorska kommentatorerna... Exempelvis var det ingen i fjunisstugan som orkade kolla klart på hockeyfinalen, den sista kämpen somnade mitt i den spännande tredje perioden, hur ofta ska det hända mitt i en spännande OS-final?!
Måndagens morgon börjar för en del med morgonjogg ned till vattnet. Det är sol och nästan inga moln på himlen. Supertröjan som glidit på av ren vana känns alldeles för klibbig mot kroppen. Benen känns tunga efter tävlingarna men förväntan på ny häftig terräng är större.
Förmiddagens pass är en förenklingsbana på 8,2 km med 13 kontroller och efter en gruppbom till startpunkten var vi äntligen igång! Terrängen bestod av småkuperad och detaljerad sandterräng med jämnhöga savannliknande barrträd och lite mer svårframkomligt och stickigt buskage. Det är svårt att förklara hur det ser ut, men det är iallafall otroligt fint och tekniskt sett väldigt roligt! Helt klart över förväntan! Kilometertiderna är ca 6-8 min/km.
En stor överaskning fick Robban som vid den 6:e kontrollen mötte på 2 halvnakna poserande killar. Självklart är det talanggänget som är i farten och bestämt sig för att köra passet med bar överkropp! Men varför grabbarna står och poserar för varandra i skogen får ni nog fråga dem själv om...
Måndagen kommer i stort bjuda på underbart väder med sol och ca. 20grader. En och annan bränner sig, men det hör ju till på utlandsläger. Innan det andra passet stannar vi för att bada. Vågorna är mycket stora och känslan är att atlanten inte är alltför varm såhär års... Men nu är vi ju i Spanien och bad hör till! Det visar sig vara varmare än förväntan och vågorna sjukt roliga. Tyvärr sköljdes min tidsuppfattning bort, men vi var säkert i under en 10-15min.
Pass 2 är en medeldistans. Kartan ser läskigt kuperad ut (visar sig vara 2,5 ekv.) och många väljer att springa i grupp, talanggänget bestämmer sig för att vara fotografer... Men äänu en gång är det väldigt fint och roligt i skogen... För min egen del slutade träningen tvärt med att jag i min forcering att distansera robban och anders flyger rakt in i ett taggtrådsstängsel... inte skönt... Efter passet får vi sällskap av rabieshundar och diskussionerna kring järngänget fortsätter. Hilda uttrycker att det är hon och Lisa som är grunden i järngänget. På min förfrågan varför jag inte fick vara med i järngänget svarar hon att deltagare i järngänget tränar smart... det gör tydligen inte jag :/. Enligt Hedvig däremot är uppkomsten av järngänget från dem som alltid var med på måndagsstyrkan och spinningen förra året. Vi börjar ana en utbrytargrupp ur järngänget, och vips så har Rostgänget med Hilda och Lisa bildats.
På Tisdagen kom regnet. Första passet var en långdistansbana på nästan 12 km. Terrängen var kuperad och detaljrik, ganska annorlunda mot vad vi tidigare mött. Tyvärr fick träningen ett relativt snabbt slut för samtliga då det efter en halvtimme börjar regna våldsamt. Ett tips till framtida lägren är att inte glömma plastfickor... Vi fick nämligen lära oss hur det går till då kartorna upplöses i skogen!
Med regnet kom även strömavbrott i stugorna och med strömavbrott fick vi inget vatten... En annan rolig grej var att dem flesta hängt ut kläder på tork eftersom det var så soligt :). Men efter häftiga nedflygningar var vi nu ganska vana med att ta det som det kommer och humöret i gruppen var fortsatt bra.
Till Eftermiddagens pass var vi väl förberedda för regn. Folk fick leta upp plastfickor samt såna plastpåsar man får när man flyger... Om inte det var nog hade vi inhandlat plastfolie för ett lite udda experiment (se bild). I slutändan var det dock ingen som ville springa med plastfolien... Eftermiddagens träning var en delmomentsbana i samma skog som förmiddagspasset dagen innan. Nu hade regnet slutat och passet blev ännu en gång lyckat, men det börjar märkas att folk är slitna och börjar få småont lite här och där.
På kvällen är det gemensam taco middag (fast lite annorlunda då dem inte riktigt har den taco mat vi är vana med i spanien...). Efteråt blir det frågesport där varje stuga var ett lag. Bäst lyckades tjejstugan, en förlust som skulle vara svårsmält för resten av kvällen...
Onsdagen började som vanligt i fjunisstugan med chocopops och mjölk med baguette a la nutella till frukost. Jag känner att grabbarna under lägret lyckats få över mig till den "mörka" sidan med pannkaksmiddagar och pasta a la nutella som lunch. Det är en sida där grönsaker är nåt läskigt och främmande och största målet med dagen är lyckas låsa in järngänget (tro mig det krävdes planering). T.o.m. På dagens träningar känner jag mig som en av dem då jag fått ont i låret och tvingas gå (nåt som var otroligt svårt och plågsamt att behöva göra på ett utlandsläger).
Första passet utgår ungefär ifrån där vi badade. Kartan är relativt kuperad med banan är bara 3,6 km så det är lugnt. Som mästerfotografen man är sätter man sig vid första kontrollen, en liten höjd efter en hård stigning. Inga lätta löpsteg här inte. När man går har man mer tid att njuta av den underbara utsikten över havet. Vädret är under dagen är varierande med både uppehåll och skurar. Men just som jag står där vid den första kontrollen är det uppehåll och inom mig väcks en bävan för den närliggande hemfärden till snöstorm och långkalsonger.
Efter träningen verkar dem flesta vara nöjda och det börjar kännas som att folk får bättre och bättre koll på tekniken här i Spanien.
Lägret sista pass var först en skogssprintsbana i samma sandterräng som vi varit två gånger tidigare. Efteråt var det en långdistansbana på 12 km för dem som ville. Nu börjar det visa sig ganska mycket att folk är slitna och tröttna. idén om att leka roliga lekar istället för att träna växer och växer och innefattar snart hela järngänget och fjunisgänget. Jag står för en stund bredvid och kollar på medans gänget kör "under hökens vida vingar"... Jaja, dem är ju i princip nästan ungdomar fortfarande... Låt dem leka. En annan vill njuta av ett sista gångpass i skogen, och ja... det är fortfarande lika otroligt fint.
//Oskar Sjöberg
SPANIENLÄGRET - DEL TVÅ av Lisa Rönnols
Det spännande fortsättningen. Har man inte hunnit läsa Hildas beskrivning av den dramatiska resan dit än så ligger den kvar nedanför.
Vi blir upphämtade av resten av gänget, som åtminstone anlände på rätt dag. Efter vissa problem med att hitta den sista hyrbilen ger vi oss iväg. För att inte helt klappa ihop fokuserar vi starkt på något som känns viktigt - MAT. Efter att ha levt på en 250-grams chokladkaka det närmaste dygnet börjar i alla fall min kropp skrika näringsbrist. Som tur är hittar vi en mataffär vi känner igen, vår favorit för veckan, Lidl. Att planera måltider för flera dagar i det skick vi nu är i är inget som rekommenderas, men vi lämnar i alla fall supermercadon med ett antal fulla matkassar.
Vi anländer till vårt boende i byn Ardales, fixar lite lunch och ger oss iväg på det första träningspasset. Vad som känts som åratal av snöpulsande är nu äntligen förbi och barmarken hägrar. Som kor på grönbete studsar vi ut i skogen alldeles lyriska över att faktiskt kunna springa. Terrängen är häftig och kuperad med stora klippformationer. En del får lite problem med kartläsningen då en sjö svämmat över och tagit över halva kartan. Andra är fast beslutna att springa hela banan, oavsett hur lång tid det tar. Vi andra tröttnar lite och bestämmer oss för att helt enkelt åka. Som tur är för de två eftersläntrarna vänder en bil och plockar upp dem. Det blir läggdags tidigt denna kväll då de flesta känner att det finns en hel del sömntimmar att ta igen.
Lördag
Tävling nr 1 - medeldistans i skogarna utanför staden Ronda. Ankomsten till TC blir något förvirrad, eftersom det visar sig att det inte finns något. Alla hänger på parkeringen. Någon målfålla ser vi inte heller till. Men men, vi tar det med ro. När man väl kommer ut i skogen brukar det vara som vanligt, liksom. Det är det inte riktigt. Terrängbeskrivningen i PM säger att vissa områden kan ha "significant impact on speed", det verkar stämma. Taggbuskdjungel känns som ett passande namn och kilometertiderna är väl inga vi går runt och skryter om efteråt direkt. Förklaringen till att det inte finns någon målfålla vid samlingsplatsen får vi när vi går i mål. "Only two kilometers to download!" Pust. Vissa av oss klarade dock av att bemästra den besvärliga och tekniskt krävande terrängen utan några större bommar, bland annat Hedvig och Hilda som tar en dubbel i D18A. Fredrik och Martin blir trea och fyra i H18A.
När alla gått i mål drar vi iväg med bilarna till Ronda för att där springa en sprinttävling senare på eftermiddagen. Efter ett antal varv i en rondell lyckas vi hitta rätt väg in och vi hinner med att äta lite mat på en restaurang innan det är dags att gå in i karantänen som är en teatersalong. Uppvärmningsmöjligheterna är något begränsade, och vi får under inga omständigheter lämna karantänområdet, så istället sitter vi och hoppar upp och ner i stolarna i väntan på start, medan vi hjärntvättas av en reklamfilm om Ronda som går på repeat med högsta volym. Vi med tidig start jublar. Bäst i herrklassen är Robban på en 21a plats. I damklassen har Täby tre tjejer med bland de 10 bästa - Hilda 7a och Hedvig 10a. Sjölv är jag besvärlig nog att ta mig in som tvåa och därmed på prisplats. De flesta av oss är rätt sugna på att få åka hem efter en lång dag ute på tävlingar, men den bil som fått sovmorgon på morgonen stannar så jag får en liten hejaklack på prisutdelningen iallafall. Prisutdelningen i sig är lite exotisk med kindpussar hit och dit. Vi lämnar Ronda en bok, en trofé gjord av mentalt handikappade och en flaska vin rikare. Tyvärr också en plånbok (Robbans) fattigare.
Söndag
Idag är det dags för långdistans. Medan vi andra dagen innan flängde runt på tävlingarna åkte Elin B för att hämta Anders på flygplatsen, efter att han gått igenom ungefär samma trauman som vi andra på ditresan och blivit ungefär lika försenad. Men nu är han här. Dessutom har Elisabeth frisknat till från gårdagens förkylning, så vi är tolv tävlingssugna (flera också rätt så revanschsugna) löpare som anländer till TC på morgonen. Denna dag vet vi ju iallafall vad som väntar, vilket verkar hjälpa en del. Oskar springer riktigt bra i H21E. Han hinner med att missa två tre minuter på en kontroll, men är ändå bara en halvminut efter landslagslöparen David Andersson. Vårt nyförvärv Elin Karlsson tar en stabil seger i D21A. Hilda och Hedvig tar återigen en dubbelseger i D18A, trots att de båda ser en aning uppgivna ut vid målgång. I D20A är Lisa och Elisabeth i topp och Martin är tvåa i H18A. Medeln och långdistansen räknades ihop och i totalen tar vi hand om en massa pallplatser och andra fina placeringar. Fullständiga resultat finns här http://www.clubcoma.org/inicio.htm
Efter tävlingen packar vi in oss i bilarna och börjar den långa bilresan upp- och nedför berg, dunsandes över kanske hundra farthinder, mot Barbate där vi ska bo resten av veckan. Lite krångel på vägen uppstår när Anders bil först kör fel. När Elin kört ikapp och fått honom att vända, verkar Anders tro att det är någon sorts tävling och gasar på som en biltjuv. Elins bil hänger inte med, och har heller ingen vägbeskrivning, utan finner sig till slut helt lost på en bensinmack på spanska landsbygden. Under tiden står Robbans bil på ett annat ställe och väntar förgäves på de två andra bilarna för att visa vägen sista biten. Till slut har iallafall alla hittat fram till vår lilla by.
/Lisa Rönnols
SPANIENLÄGRET - DEL 1 av Hilda Forsgren
Den ljuva resan ner
Stämningen i bilen på väg till Arlanda är på topp. Alla är trötta på det eviga snöandet och Spanienlägret har blivit ”Resan till paradiset”. Hedvig, Elisabeth, Martin och jag glider in på Arlanda med breda leenden och tittar upp mot tavlan med avgångstider. PANG! Flyget till Madrid som ska avgå klockan tre har ny beräknad tid 17.30. Vad i helv… ! Humöret som varit på sin absoluta topp faller helt plötsligt ner i golvet. Men Martin ser inte så bekymrad ut eftersom det plan som han, Elin och Robban ska ta till Barcelona verkar vara helt enligt tabellen. Stämningen är något dämpad i den långa kön för att checka in väskorna och alla förbereder sig, med sammanbitna ansiktsutryck, på en lång dag. Men när vi väl blivit av med väskor och passerat säkerhetskontrollen hamnar vi mitt i tax-freen bland gigantiska chokladkakor och framtiden börjar ljusna något. Martin, Elin och Robban tågar iväg mot sin gate, fortfarande lyckligt ovetande och vad som komma skall. Efter ett tag får Elin Karlsson ett kryptiskt telefonsamtal från Robban. Någonting är fel och på något sätt har Frankrike något med det hela att göra. De sitter på planet men kommer antagligen inte att lyfta förrän klockan sex. När vi en timme senare sitter och äter våra dyra pastarätter och blickar ut över flygplatsen kan vi inte annat än att känna oss skadeglada. Där, utanför fönstret, står fortfarande Spanair planet till Barcelona och väntar tålmodigt på avgång, precis som det gjort den senaste timmen. Kanske vi valde vi rätt flight i alla fall?
Sent om sider kommer Barcelona-planet i alla fall i väg och vi börjar röra oss mot gaten. Efter åtskilliga partier UNO och ännu fler suckar är det tillslut dags att borda. Vi anser oss vara lite för fina för att hetsköa med alla andra, utan glider lite mer graciöst in bland de sista på planet. Kvart över sju lyfter planet. Men inte ens nu kan det gå som planerat. Någonting är verkligen fel i Frankrike för vi blir tvungna att ta en 40 minuters omväg bara för att undvika att åka in på fransk mark. Vad är det här för nåt egentligen? Framåt elvatiden börjar i alla fall planet dala. Rösten i högtalarna tackar för att vi har flugit med Iberia och försäkrar oss om att dessa förseningar absolut inte har något med Iberia att göra. Visst. Sista flyget till Malaga har inte lyft än och om vi bara går till den gaten kommer vi att kunna åka med det. Nu har vi fått upp spåret på vår slutdestination och vi springer som galningar genom korridorerna på Madrids flygplats. Vi hoppar på ett litet tåg som ska ta oss till rätt terminal och där gör vi upp taktiken. Oskar ska kuta och se till att vi kommer först fram till gaten. Taktiken håller ungefär två meter, tills Oskars väska går sönder och faller ner i marken. Vi vänder oss om och ser en hord med ilskna resenärer som bara har en enda tanke i huvudet; att komma med planet till Malaga. Nu är det panik på riktigt och vi känner oss jagade där vi springer genom den öde flygplatsen. Slutkörda och otroligt lökiga anländer vi tillslut till rätt gate. Och det känns som ett skämt. Runt gaten kryllar det av människor och det finns ingen chans i världen att vi kommer med det här planet. Och mycket riktigt finns det inga plaster på flyget. Bittra lämnar vi gaten, efter en ansträngning helt i onödan. Nu gäller det att hitta en informationsdisk. Det visar sig vara lättare sagt än gjort eftersom alla verkar stängda. En irriterad svensk som följt efter Oskars karaktäristiska vinterhatt i myllret muttrar att det kommer ta flera år innan Spanien fungerar normalt med tanke på kaoset på flygplatsen. När vi äntligen hittar ett ställe där vi kan boka om biljetterna får vi köa för att sedan bli förflyttade till en annan kö. Det går i snigelfart, spanjorer har verkligen aldrig bråttom.
Tre timmar efter det att vi landat i Madrid anländer vi till ett hotell med nya biljetter till Malaga tidigt nästa morgon. I éntren står en rund gubbe och frågar folk hur många man är som reser tillsammans. Alla verkar resa ensamma eller i par och mannen ser mycket nöjd ut, ända tills Joakim tar ton och säger ”Ocho”. ”Ocho” utbrister han och ser ut som att han satt en stövel i halsen, varvid vi blir viftar långt bak i ett hörn. Tillslut får vi i alla fall fyra dubbelrum och de lovar att ringa oss en timme innan avfärd så att vi ska hinna äta frukost.
Det känns inte som mer än tio minuter efter det att jag lagt huvudet när jag hör något avlägset ringade ljud i bakgrunden. Jag är fullkomligt utmattad och kan inte riktigt bestämma mig för om det var på riktigt eller i drömmen, men jag har en ond aning om att det var det tidigare alternativet. Jag puffar på Oskar som inte har hört något. Han kollar på klockan. ”Nej men klockan är ju bara kvart över fem, vi skulle väl inte upp förrän sju”, varvid han vänder sig om och somnar om direkt. En minut senare ringer telefonen igen. Jag lyfter luren och i andra änden hör jag en mycket stressad spanjorska som nästan skriker att bussen till flygplatsen går om en kvart. Jäklarns. Gårdagens lökiga kläder åker på i ilfart och man känner sig allt annat än fräsch efter att inte ens ha sovit tre timmar.
Ljuset i mörkret är att vi i alla fall har blivit lovade frukost på flygplatsen nu när det inte blev någon på hotellet. Stället heter ADS och vi frågar en gubbe på flygplatsen vart det ligger. Han pekar vänster och springer sedan snabbt därifrån. Vi går till vänster och ser flera skyltar mot ADS på vägen. Det är inte förrän vi är i andra änden av den en kilometer långa flygplasten som vi upptäcker att mannen sprang iväg för att han pekade fel och att spanska skyltar är spegelvända. Matstället visar sig nämligen ligga tio meter åt höger om hissen vi kom med. Att hålla tider verkar inte vara spanjorernas grej. Matstället som skulle öppnat sju rullar upp grindarna tjugo minuter sent, det vill säga när alla i personalen hunnit glufsa i sig av vår frukost. Eller frukost och frukost förresten, en croissant och ett glas juice är inte direkt vad jag kallar frukost. Var är havregrynsgröten?
Det är åtta utmattade, sunkiga och hungriga svenska orienterare som tillslut anländer till Malagas flygplats, 14 timmar senare än beräknat. /Hilda Forsgren
Nedan följer några bilder från spanienlägret.
Studerande av kartan innan träningen
Hård kamp i den tunga sluttningen...
... och Robban jagar bakom
Hilda kör flygplans-stämplingen
Tjejfight
Oskar och Lisa analyserar efter loppet
Robban och Elin analyserar efter loppet
Kandidat till kommande sly-km?
Det går lika bra med plastfolie...
Svalkande efter träningen
Stora vågor...
För stora?
Lagfoto
Ok alla hoppar på tre. Ett.. två.. två och en halv..