Årets höjdpunkt, Sly-KM - Återberrättat av Noa

Lyssna på “10Mila Långa natten” – Hyacinthuset, om ni vill ha samma stämning som jag hade när jag skrev detta :)

Om förra året var “Sly KM av sidestories”, och året innan det “The great comeback story”, så får kanske årets upplaga av denna episka tävling kallas för “Sly KM som delades itu”, eller om man är mer kritisk kanske “turens Sly KM”. Här följer min berättelse om denna spännande resa genom natten, som jag ändå vill kalla för årets roligaste tävling.

Kapitel 1 – Uppvärmningen

Vår historia tar sin början några veckor innan Sly KM. När PM kom med ett kartklipp blev min första utmaning att försöka se om jag skulle kunna ta reda på var klippet kom ifrån. Det var lätt att se att det kom från en OCAD-fil och att det var senaste kartnormen. Så jag började leta igenom Norrkartors databas, men kunde inte för mitt liv identifiera var klippet kom från. Jag kom till slut fram till att kartklippet troligen var modifierat, och gav därför upp i mitt sökande. Det visade sig ju sedan att jag hade rätt i det, då alla bruna objekt var skalade från den delen av tävlingskartan där kartklippet var.

Torsdagen samma vecka föll det sig så perfekt att första etappen av Uppsala by Night skulle hållas, och enligt tradition och fördomar så är UBN värre än Sly KM, både terräng- och vädermässigt hälften av gångerna. Så även denna gång. Masstart och hets, i Lunsens värsta område, med rotvältor som plockepinn och en plusgrad med tung, blöt snö och kalla Lunsenmossar. Perfekt uppvärmning inför lördagen.

Kapitel 2 – Starten har gått

Lördag eftermiddag kom till slut. Klockan slog 16 och vi kunde med spänning öppna PM igen för att se var nattens spelplan skulle vara. För mig blev det ett litet “cirkeln är sluten”-moment, för Gillinge är nämligen samma plats som min första Sly KM-historia tog plats.

2016 gick Sly KM nämligen också i Gillinge. Någon decimeter snö på marken som Stockholms trafikanter inte var beredda på, så en stor trafikolycka längs E18 resulterade i att partiet av vägen längs med Gillingeskogen var avstängd för biltrafik. Jag, Filip och Fredrika skulle ta oss runt banan tillsammans, men ett Sly KM är svårt, speciellt om man har en 11-årings orienteringsteknik. Vi tappade bort oss, gav upp på kartan och började följa spåren i snön för att ta oss till kontrollerna. Definitivt inget vinnande koncept, men vi kanske hade tagit oss runt korta banan, om det inte vore för att två av våra tre lampor slocknade, varpå vi fick en episk idé. E18! Vägen var ju avstängd, men lamporna var på och syntes på långt håll. Vi sprang mot ljuset med hjälp av den enda kvarvarande fungerande lampan, och kunde sedan löpa, inte längs med, utan på E18 1,5 km tillbaka till målet. Enligt mig, en verkligt episk historia.

Hur som helst, väl på plats och redo för start, alla taggade och glada som de bör inför Sly KM. Starten gick, dagens första race var som vanligt: vem hittar ettan på kartan först och kan sätta av i rätt riktning först? Denna gången var det jag som hade turen, och klungan med mig i spets kastade sig in i skogen. Vi kunde direkt upptäcka att kartan verkligen var gammal, precis som PM hade lovat, men trots vitt på kartan och en vägg av grönt som mötte oss så hade någon i klungan koll nog att hitta ettan utan problem.

Ned mot tvåan var jag tredje ut från kontrollen, direkt i rygg på Petter, litade mer på honom än min egen orientering i detta tidiga skede. Vi gled dock för långt ned längs bäcken på vilken kontrollen satt, och fick vända upp tillbaka mot kontrollen. Den manövern gjorde att Elias, som missat första och hamnat efter klungan, hittade tvåan först och nu var först i spåret. Jag visste att Elias kan vara farlig, så jag tänkte inte låta honom gå så här tidigt, “on the off chance” att han skulle kunna rycka och hålla undan hela vägen. Så jag, tätt följd av Erik, satte av efter Elias och med en något snävare kurva kunde vi få tillbaka hans rygg.

Vi drog återigen in i tätt grönt, dock såklart vitt på kartan. Scenen som utspelades därefter är för mig en av de mest klassiska scenarion som sker under ett Sly KM. Vi närmar oss kontrollen med några sekunders lucka, stannar upp, ingen har koll. Klungan är helt plötsligt sammansatt igen och man är omgiven av lampors ljus som spelar mot täta grenar. Alla kollar runt sig, för att eventuellt se ett litet glimmer av en reflexstav. Jag har tur, kollar i rätt riktning och… där! Sätter av för att komma först i kön till stiftklämman. Klungan märker rörelsen och snart har alla sett den och trängs vid kontrollen.

Återigen var vi på väg. Om man stämplat först så får man alltid en liten lucka, eftersom stämplingen lätt blir kaotisk. Jag som stämplade först fick då valet att dra på ordentligt för att försöka mig på att splittra fältet, eller ta några lugna steg och på så sätt få några sekunders återhämtning. Eftersom vi än var tidigt i racet och jag verkligen tror på fördelen med klunga på Sly KM, så gick jag för alternativ två.

Kapitel 3 – Gemensam chansning

Efter en lättlöpt sträcka över hyggen och gärden in mot fyran var det återigen dags att kasta sig in i det täta igen, mot en öppen mosse. Så fort vi såg öppningen i det täta, såg vi även reflexen, men väl där så fanns ingen stiftklämma!? En viss fundersamhet spred sig i klungan som återigen samlades, och i stort sett samma scen som vid kontrollen innan utspelade sig. Efter någon minut av irrande, kollande, dubbelkollande och trippelkollande att det inte satt någon annan reflex i närheten, och att vår mosse verkligen var rätt mosse, kunde röster höras från runtom i klungan. Utan så mycket kommunikation egentligen bestämde sig några för att det var rätt, och vi fortsatte, varpå klungan började röra på sig igen.

Ut mot nästa kontroll var det fyra löpare som för första gången under racet fick en riktig lucka. Det var Petter, Hugo, Johan och Olof som syntes ett par hundra meter framför mig när skogen öppnade upp sig mot den femte kontrollen. Jag tryckte på för att återigen försöka hålla kvar mina chanser till seger och inte låta någon sticka. Jag löpte mot där jag räknade med att finna den femte kontrollen och såg utbrytarnas lampor en bra bit till vänster om mig, tänkte att nu är de helt fel, litade på mig själv, och det visade sig vara fel beslut. De tog kontrollen och fortsatte, medan jag vände tillbaka och återigen var mitt i klungan. Samma sak, återigen. Förvirring, någon har en idé, ser kontrollen på håll, börjar löpa, resten följer efter. Men vid det här laget hade utbrytarkvartetten redan ett par minuters lucka. Men tur för mig, och många i jaktklungan, hade avgörandet inte kommit än…

Partiet som därefter följde präglades för mig av samma mönster: sämre stråk, tappade lite i klungan, löpte om och framåt, och sen om igen. Mellan kontrollerna fem till åtta var jaktklungan ändå rätt samlad, men med folk i spridda stråk runtom en ständigt. Det var svårt att hålla koll på var alla var, men jag försökte hålla mig i framkant för att få bästa chanserna att återförenas med utbrytarna.

Till den nionde kontrollen gick det utför, för att sedan vända uppför igen mot kontroll tio. Jag låg precis bakom Elias och Erik och vi hittade den nionde kontrollen utan besvär. Jag hade fortfarande hoppet uppe om att få återse utbrytarna innan målet och jag tror även de andra hade samma mål, för ut mot tian satte vi av uppför.

Det är här vår historia splittras i två delar. Två olika val, två klungor, med helt olika öden.

Kapitel 4 – Kontroll 10

Ut från kontroll nio så splittrades klungan. Jag, Erik och Elias drog rakt på upp för sluttningen, medan vissa andra gick nedanför på en svag högerbåge. Det skulle sedan visa sig att när vi fick kontrollen, så började de som tog vägen runt bomma, en bom i riktig Sly KM-anda.

När vi kom upp mot kontroll tio såg vi hur som helst lampor framför oss, och sen stod vi helt plötsligt där, återförenade med utbrytarna och tillbaka i ledning. Där de dök upp, vid halva sträckan, hade jag full koll; det var bara att lita på kompassen, tro att vi skulle se reflexen och kasta oss in i den gröna väggen av sly. Sen hade vi tur, eller så är vi väldigt bra orienterare, eller lite av varje, eller så var det ödet. Men kontrollen satt direkt i vår väg, vi stämplade och fortsatte upp mot varvningen. Johan, som varit i rygg på mig vid kontroll nio, såg vi inte igen förrän vi var i mål, när han varvade efter en riktig Sly KM-bom på den tionde kontrollen.

Vi som gått rakt på var tillsammans mot varvningen, med Edvin som eftersläntrare en knapp minut bakom. Resterande, som valt högerbågen, fortsatte alla att bomma tian med olika magnitud. Otroligt vad ett litet val kan få för effekter på Sly KM.

Kapitel 5 – Andra halvan

In mot varvningen kom vi i samlad trupp, alla förutom Edvin som passerade någon minut bakom. Elias, som den mästerarrangör han är, bjöd på en av de mest stämningsfulla orienteringsögonblicken i mitt liv. När vi kom ut ur skogen och klungan stannade upp för att dricka saft och äta lussebullar, såg Elias till att spela “10Mila Långa natten” – Hyacinthuset. Ni som är 10milanördar som jag kan känna igen den från bland annat 10Mila-sändningen 2018 där den låg som bakgrundsmusik under natten. Den är för mig dels den mest stämningsfulla låten som finns och direkt kopplad till fantastiska minnen, historier och legender. Det kändes verkligen som att det var Långa natten vi sprang under en minut där vid varvningen. Tack Elias!

När alla fått dricka och äta bullar satte vi av igen, klungan tillsammans. Mot den tolfte kontrollen sprang vi i en formation som liknade en skallgång, och bröderna Ljungqvist på högerkanten höll nästan på att gå loss, om det inte vore för att jag fick syn på dem sticka i full fart mot en glimmande reflex ett par hundra meter bort i den än så länge ganska öppna skogen.

Nästa två sträckor gick utan mycket spänning, och när täten gjorde en liten krok på fjortonde kom även de båda gotlänningarna ikapp. Även kontroll femton gick utan större problem, men det var inte utan viss förvåning jag såg Edvin med 50 meters lucka på vägen mot den sextonde kontrollen. Jag hade nämligen inte märkt när han kom ikapp, smög förbi och fick den femtonde kontrollen först av alla.

Kapitel 6 – Avgörandet

In mot kontroll sexton gick klungan in i dagens tätaste grönområde. En meter sikt och man fick simma för att ta sig fram. Vi hade tur och kunde hitta vår sten rätt så snabbt, men efter någon minuts bort-och-vända-tillbaka-krok. Ut från kontrollen mötte vi som sett den först Elias, som inte upptäckt att vi stämplat. Han frågade något i stil med “Har ni tagit den?”, varpå Erik, som jag vill utnämna till dagens assist, svarade “Ja”. Elias och övriga hakade på tåget som nu börjat röra sig ordentligt, då alla insåg att avgörandet var nära. Det vi inte visste dock, var att vi faktiskt inte slogs om segern, än i alla fall…

Vägen till kontroll sjutton gick på ett led, genom ett par hästhagar med elstängsel, och ut i öppen, fin tallskog. Edvin skötte orienteringen bra, och så även till sista och artonde kontrollen, vilket gjorde att vi av slump, eller genom skicklighet, kunde undvika ett tätt område som inte fanns på vår karta från sent 80-tal. In mot sista kontrollen drog tempot på ordentligt, alla visste att det var nu det gällde. Jag skymtade en lampa långt framför oss, tänkte: “Vadå, ingen kan väl vara före oss?”. Upp mot krönet där sista kontrollen satt kom lampan i fråga från vänster och stämplade samtidigt som oss. Det visade sig att Johan Lindahl hade smugit iväg redan till kontroll 16 genom ett annat vägval, utan att vi märkt det.

Men nu var alla samlade vid sista. Försten till krönet får stämpla först. De som låg först såg inte reflexen direkt och tog några meter extra runt åsen. Jag såg min chans, men de var trots det lite för starka. Jag fick stämpla som nummer tre eller fyra och efter det var chansen till seger borta. Med det sagt var spurten om alla andra platser i klungan nästan lika hetsig, och jag får ändå säga att jag är nöjd med min avslutning och att kunna knipa “first looser”-platsen före Johan!

Det var verkligen ett episkt Sly KM även i år. Det finns otaliga historier att berätta och det var obeskrivligt kul att få vara en del av dem. Tack till Elias för ett fantastiskt arrangemang! Tack till alla jag löpte med under banan!

Men viktigast av allt: stort grattis Elias Trossing till segern! Jag räknar med ett ännu tuffare arrangemang nästa år, för mina förberedelser inför Sly KM 2026 började idag…